Ett kapitel avslutas och ett nytt påbörjas
För snart två veckor sedan fick jag lite smått panik på samhällslektionen över att jag snart var 20, alltså halvvägs til 40, och inte åstadkommit vidare mycket i livet. För drygt en vecka sedan kom jag på lite positivare spår och det var även då jag än en gång startade min livsplan i strävan om att bli en bättre människa. Det går inte alltid så bra och det projektet brukar läggas ner så att jag åter igen kan slira runt på mitt bananskal i min lilla fantasivärld.
Mikaelas uttryck, som hon lärt mig, passar rätt bra:
"Life's not about waiting for the storm to pass, it's about dancing in the rain"
Nästa gång det blir storm ska jag leva lite mer och inte utsätta mig i straffposition och inte tänka på vad jag vill, utan hur det är. För det ger mig kraft och styrka till att kämpa för det jag tror på. Och ett meningsfylligare liv. Och en mindre sur Erika. Tur att mitt livsprojekt numer ska vara under ständigt arbete :)
Nu hyllar vi livet! På fredag är sista dagen i skolan och på tisdag börjar nästa kapitel.
Kalle var patient, men Charlie, som var hemma, blev rekommenderad avlivning
Idag hade jag en tid hos veterinären med min inneboende, 16-åriga kissen Kalle, som är väldigt mager och tappar päls. Jag måste säga att Gamleby veterinärstation missuppfattade lite det där med att det var Kalle som var där och inte min andra katt Charlie. Visserligen togs prover på Kalle, det allmänna visade ingenting medan jag fick vänta på provsvaren från sköldkörteln tills nästa vecka. Sedan fick jag stronghold för eventuella parasiter och öronskabb till både Kalle och Charlie. Till slut kom vi in på Charlies sjukdomsbild och människan vräker ut sig att det bästa är att avliva katten då han inte blivit frisk och inte kan placeras ut. En omplcering av honom skulle ju ge föreningen dåligt rykte, och det var mycket bättre att ge en frisk katt en chans istället. Detta utan att ens ha sett katten eller ens veta alla detaljer. Väldigt okänsligt! När jag började tjuta där inne vräker hon ut sig något i stil med att det är mitt egna val om jag vill ha kvar honom och kämpa för att han ska bli frisk när chanserna är små. Väldigt synd att så många katter har fått sätta livet till för hennes åsikt.
Ett plus i kanten som måste nämnas är i alla fall att de har en väldigt bra djursjukskötare som verkar vara en djurvän i alla fall.
du satt spår och de kommer aldrig att försvinna, älskade Freddy!
Som säkerligen alla mina läsare vid det här laget vet så har Freddy, den underbara själen som fanns i den där svarta kroppen med ett fåtal vita hårstrå som utmärkte sig med den där avhuggna framtanden och den korta yviga och en aning tjocka svansen, lämnat jordelivet. Den katt som omfammnade mitt hjärta, drog tag i mig. Den katt som jag kämpat så för, dragit fram och tillbaka på hos olika veterinärer, torkat mängder med kattbajs, plågat alla människor med av min oro, kostat mig mängder med tårar av rädsla att förlora den underbara individen. Han var helt underbar, trots sina besvär, helt enkelt. Jag fastnade, han passade in i mitt liv, likt en pusselbit för ett mer komplett pussel. För allvarligt talat, egentligen ville jag adoptera honom.
Ändå fanns hela tiden en rädsla över att han inte skulle vara med mig så länge till. Och livet tog en helt annan vändning, rädslan besannades. "Min" högst älskade kisse somnade in,
den 2 maj 15.54. Det var orättvist och orden räcker verkligen inte till för sorgen, ilskan över den helt, i mina ögon, oprofessionella veterinärkåren som inte gav mig en chans att finna en lugn sista stund. Men främst ilska för hans tidigare liv som hemlös, hur orättvist det var, att han äntligen fick komma in och aldrig bli helt frisk. Men han blev älskad och ompysslad och jag vet att jag gjorde allt som stod i min makt för honom. Jag försökte alltid se till hans bästa, vilket till och med innebar en flytt från mig p.g.a. stygga Charlie. Trots att jag verkligen ville ha honom här, särskilt den sista tiden. Men ingen kunde veta. Och det värsta är att jag kan inte heller sluta tänka "tänk om". Det är smärtsamt.
Hur mycket mitt psyke verkligen ville ha kvar honom, hur mycket jag än försökte kämpa emot, hur mycket tårar jag än föll, hur mycket jag än av all min kraft verkligen ville ha kvar honom insåg jag att det inte längre gick att säkerhetsställa att Freddy skulle få ett humant liv. För att se till hans bästa var avlivning det enda rätta alternativet.
Den 2 maj ville jag aldrig att klockan skulle bli 15.30 samtidigt som jag bara ville ha det överstökat. För att få bort det onda, ångesten inom mig, för att få påbörja sorgearbetet och till slut kunna minnas honom med glädje. Det är en lång bit dit ännu. Han är med mig varje dag i tanken, till och med varje timma och varje kväll kommer "tänkt om" över mig, smärtan och tårarna. Trots snart tre veckor.
Han kanske inte såg ut mycket för världen, men för mig var han speciell, unik, underbar och det var det ända som räknades, för mig. Jag vet att jag aldrig kan förklara det i ord. Känslorna är ju trots allt starkare än orden.
Vill du göra något bra för att hedra Freddys minne? Skänk gärna en slant till hans kompisar som fortfarande går där ute! Det är försent för Freddy, men det finns andra som det inte är försent för ännu! Det är tanken som räknas med gåvan och ingen är för liten! Ett fint minne för en fin katt (om någon nappar).
http://kks.nu/gavor/insamlingar/Bromolla_35109/bromolla.html
Absolut sista bilden på Freddy och mig, drygt en timma innan han somnade in på min arm
finaste
Det är så orättvist.
Jag håller tummarna
my future is my own
Jag tyglade om hästen och valde en annan riktning, och det känns lite mer som jag. Det kommer dock innebära att jag måste läsa några extrakurser och vänta minst ytterligare ett år på att börja min högskoleutbildning då det kräver Ke B och Ma D bl.a. Men jag gör det väl offentligt nu. SLU står fortfarande på schemat - när du blir stor. Istället för djursjukskötare blir det väl Etologi och Djurskydd, för jag vill bli djurskyddsinspektör. Helst av allt politiker inriktad på djurskydd (nyuppfunnen titel of me) eller handläggare på jordbruksverket, eventuellt. Frågan är hur bra arbetsmarknaden är, jag menar, djursjukskötare har en bra marknad. Men lite arbete tillgängligt borde ju finnas då utbildningen finns. Annars har jag ju alltid en utbildning att luta mig tillbaka på, och förhoppningsvis göra det jag tycker bäst om - diskutera djurskyddsfrågor. Att jag kan bli forskare på sådana där forskningsanläggningar är dock inget som intresserar mig.
Att jag vill påverka och är fri att användas är väl min motivering till detta. Jag vill skapa en förändring, jag vill göra det bättre. Och jag tror jag är kapabel till det. Jag tror att jag kan göra det i detta yrke bland annat. Vissa djurskyddsinspektörer bryr sig inte, vissa överreagerar och jag tror att jag kan hålla mig i mitten. Att jag även kan ge människan en chans, för det finns folk som är fullt kapabla till att ha djur om de får lite hjälp, men inte daltas för mycket. Men det får väl avgöras från situation till situation liksom. Astrids miljö- och samhällsblogg säger jag bara!
Politik är ju något annat som ligger varmt om hjärtat då hela samhället bygger på politik och alla förändringar som sker/ska ske ligger just där. Fast först måste jag självklart engagera mig i ett parti. Om man siktar mot stjärnorna kanske man når trädtoppen i alla fall?
Sedan vill jag säga att jag verkligen beundrar alla ideellt arbetande människor. Alla snälla, underbara, godhjärtade (ofta) människor som drar sitt strå till stacken på olika vis, helt frivilligt och gratis. Kolla bara på sjukhuset där personer från Röda Korset visar dig vägen och som finns där om man behöver prata (i alla fall den som visade mig vägen erbjöd mig en pratstund efter besöket om det behövdes). Och där jag lite hör hemma; i hittekattsvärlden. Hur alla kan åstadkomma så mycket och se bort sig själv ett tag för att hjälpa någon annan individ/andra individer. Det betyder så mycket och det ger hopp. För att inte glömma alla snälla och hjälpsamma vardagsmänniskor som gör det där lilla extra. Om man ser det ur det perspektivet är världen helt underbar. Och jag vill vara en del av det.
räv, mink, lite politik och djurrättsaktivism
Kristdala rävfarm blev drabbad av sabotage två gånger av djurrättsaktivister. Utsläpp av flera rävar samt förstörelse. Här är en artikel från ett av utsläppen:
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0007/05/rav.html
Det kan kallas brottsligt, ta lagen i egna händer eller civil olydnad. Många klagar på att djuren lider när de blir usläppta, då de inte klarar av ett liv utanför buren. Men lider de inte av att sitta hela sina liv i burar med stereotypa beteenden? Nervösa/uttråkade. Rävarna vann kampen för flera år sedan i Sverige. I andra länder fortsätter verksamheten med rävpäls, bland annat i grannländerna Danmark och Finland. Men INTE i Sverige. I tisdags kunde minkarna också ha vunnit i Sverige - det land vi bor i och därmed har störst rätt och skyldighet att påverka i. Min fråga är helt enkelt: Är rävar mer värda än minkarna? För om regler kunde ändras på 1990-talet för rävarnas fördel, men inte för minkarna låter i mina öron helt absurt. Inte ens nu ändras reglerna, och hur kommer det sig? Är det för att rävarna är större och därmed ses som mer utvecklade individer? Jag har absolut ingen aning.
Tillbaka till civil olydnad, djurrättsaktivim - eller kalla det var ni vill. 70 % av svenska folket vill inte ha pälsdjursuppfödning i Sverige. Det ÄR majoritet. Riksdagen lyssnade inte på folkets majoritet (de liberala och SD). Hur ska ett parti kunna "styra/regera" över ett land då de totalt skiter i medbörgarnas röster och kör sitt egna race? Hur ska vi kunna bli nöjda när aldrig majoritetens röster kommer fram i enskilda frågor? Förenklat går vi går och röstar på ETT parti, vars värderingar ska regera över landet, påverkar vår framtid. Självklart spelar mandaten för de andra parierna en roll. Men jag kan förstå lite varför så många skiter i politiken, när den kör sitt egna race för det mesta och skiter i majoriteten. Men att rösta innebär att du påverkar och därmed får du rättigheten att säga till om något. Såklart är det ännu bättre om DU GöR något åt den orättvisa du anses ske.
När politikerna inte agerar på laglig väg, när minkuppfödningarna inte tar ett slut efter majortetens tycke, när de inte får sin röst hörd, när de ser orättvisan och det stora lidande som sker förstår jag varför de släpper ut minkarna. Även om de dör, de ska dö hur eller hur. Att släppa ut minkar och förstöra, är det enda sättet som har direkt effekt. De satt i alla fall tydligt ner foten, för djurens skull. Kanske fel sätt, men jag beundrar dem ändå lite för att de vågar. Hur ska man göra annars när den politiska vägen ställer dövörat till? När människor fortsätter stödja detta? Bli pälsfri! Köp aldrig päls och debattera för det. Det är det vi människor som inte vill eller vågar ta lagen i egna händer kan göra.
Drygt 8 år efter Sören Svenssons nedläggning
Detta var "pälsrävarnas" verklighet. Den tog slut och fick ett avslutat kapitel. För minkarna är det tyvärr långt från över.
