Om gårdagen var toppen så var dagen idag väldigt down i stor skala. Men det är väl så det ska vara. Både bra och dåligt. Men jag känner att lite mer flyt kanske inte skulle sitta fel efter alla motorstopp, alla hinder jag klättrat och hasat mig över den senaste tiden. Men det är väl det som kallas livet och bara så det är. Tur att jag har haft två väldigt bra och fina personer vid min sida, speciellt den senaste tiden, som förgyllt min galna upp-och-ned-vända vardag med små fina stunder. För det är det lilla som gör det och utan det lilla skulle jag aldrig orka mig upp på morgonen.

Idag hade jag en tid hos veterinären med min inneboende, 16-åriga kissen Kalle, som är väldigt mager och tappar päls. Jag måste säga att Gamleby veterinärstation missuppfattade lite det där med att det var Kalle som var där och inte min andra katt Charlie. Visserligen togs prover på Kalle, det allmänna visade ingenting medan jag fick vänta på provsvaren från sköldkörteln tills nästa vecka. Sedan fick jag stronghold för eventuella parasiter och öronskabb till både Kalle och Charlie. Till slut kom vi in på Charlies sjukdomsbild och människan vräker ut sig att det bästa är att avliva katten då han inte blivit frisk och inte kan placeras ut. En omplcering av honom skulle ju ge föreningen dåligt rykte, och det var mycket bättre att ge en frisk katt en chans istället. Detta utan att ens ha sett katten eller ens veta alla detaljer. Väldigt okänsligt! När jag började tjuta där inne vräker hon ut sig något i stil med att det är mitt egna val om jag vill ha kvar honom och kämpa för att han ska bli frisk när chanserna är små. Väldigt synd att så många katter har fått sätta livet till för hennes åsikt. 

Ett plus i kanten som måste nämnas är i alla fall att de har en väldigt bra djursjukskötare som verkar vara en djurvän i alla fall.