Jag har inte orkat skriva, inte haft någon lust eller motivation alls faktiskt. Dels för att jag inte vill gå vidare med livet och glömma att kanske en av de värdefullaste i min vardag inte finns där längre. Det känns lite som att bloggen är den sista bearbetningsfasen, att alla förväntar sig att jag ska komma över det. Eller kanske snarare, att jag redan kommit över det.

Som säkerligen alla mina läsare vid det här laget vet så har Freddy, den underbara själen som fanns i den där svarta kroppen med ett fåtal vita hårstrå som utmärkte sig med den där avhuggna framtanden och den korta yviga och en aning tjocka svansen, lämnat jordelivet. Den katt som omfammnade mitt hjärta, drog tag i mig. Den katt som jag kämpat så för, dragit fram och tillbaka på hos olika veterinärer, torkat mängder med kattbajs, plågat alla människor med av min oro, kostat mig mängder med tårar av rädsla att förlora den underbara individen. Han var helt underbar, trots sina besvär, helt enkelt. Jag fastnade, han passade in i mitt liv, likt en pusselbit för ett mer komplett pussel. För allvarligt talat, egentligen ville jag adoptera honom.

Ändå fanns hela tiden en rädsla över att han inte skulle vara med mig så länge till. Och livet tog en helt annan vändning, rädslan besannades. "Min" högst älskade kisse somnade in,
den 2 maj 15.54. Det var orättvist och orden räcker verkligen inte till för sorgen, ilskan över den helt, i mina ögon, oprofessionella veterinärkåren som inte gav mig en chans att finna en lugn sista stund. Men främst ilska för hans tidigare liv som hemlös, hur orättvist det var, att han äntligen fick komma in och aldrig bli helt frisk. Men han blev älskad och ompysslad och jag vet att jag gjorde allt som stod i min makt för honom. Jag försökte alltid se till hans bästa, vilket till och med innebar en flytt från mig p.g.a. stygga Charlie. Trots att jag verkligen ville ha honom här, särskilt den sista tiden. Men ingen kunde veta. Och det värsta är att jag kan inte heller sluta tänka "tänk om". Det är smärtsamt.

 Hur mycket mitt psyke verkligen ville ha kvar honom, hur mycket jag än försökte kämpa emot, hur mycket tårar jag än föll, hur mycket jag än av all min kraft verkligen ville ha kvar honom insåg jag att det inte längre gick att säkerhetsställa att Freddy skulle få ett humant liv. För att se till hans bästa var avlivning det enda rätta alternativet.

Den 2 maj ville jag aldrig att klockan skulle bli 15.30 samtidigt som jag bara ville ha det överstökat. För att få bort det onda, ångesten inom mig, för att få påbörja sorgearbetet och till slut kunna minnas honom med glädje. Det är en lång bit dit ännu. Han är med mig varje dag i tanken, till och med varje timma och varje kväll kommer "tänkt om" över mig, smärtan och tårarna. Trots snart tre veckor.

Han kanske inte såg ut mycket för världen, men för mig var han speciell, unik, underbar och det var det ända som räknades, för mig. Jag vet att jag aldrig kan förklara det i ord. Känslorna är ju trots allt starkare än orden.

 Vill du göra något bra för att hedra Freddys minne? Skänk gärna en slant till hans kompisar som fortfarande går där ute! Det är försent för Freddy, men det finns andra som det inte är försent för ännu! Det är tanken som räknas med gåvan och ingen är för liten! Ett fint minne för en fin katt (om någon nappar).
http://kks.nu/gavor/insamlingar/Bromolla_35109/bromolla.html



Absolut sista bilden på Freddy och mig, drygt en timma innan han somnade in på min arm