Förrförra tisdagen, 24 september blev jorden en lite mörkare plats att leva på. Älskade Snodden somnade in. Det sägs att distansen ska göra det lättare men det är tungt att veta att vi inte andas på samma jord längre. Att jag aldrig kommer att få se dig, höra dig kurra. Aldrig se din eneroma aptit och höra ditt glufsande. Att du inte finns där när jag kommer till Oskarshamn. Sista blicken på min näthinna var när du åt nyplockat gräs bredvid din vän och livskamrat Tusse. Jag önskar och tror att det är så du ägnar dina dagar nu för tiden, ätandes med dina vänner omringad av godhet och stora ytor. Trots att vi inte kommer ses mer just här så kommer mitt hjärta alltid slå för dig. Du lever vidare, inom mig.