Ja, nu var ett tag sedan sist igen. Småttingveckorna är sedan länge sedan avslutade och man har fallit tillbaka i någon slags vardag igen. Sedan sist har jag börjat sjunga i kör för alla med Caroline af Ugglas och det är bara helt underbart. Man mår bra efter en lektion, kanske mest för att Carolines energi smittar av och att man känner sig fri att vara precis som man är och bara släppa loss. Hon är ett föredöme för all personlig utveckling och att köra sitt egna race. Alla hör detta hela tiden och vet att man ska gå sin egen väg men ändå är det få som gör det. Man vill ju passa in, för risken finns att du inte längre blir accepterad längre. Och som vanligt, rädslan håller oss tillbaka.

Det närmar sig tenta, både i statistik och mikrobiologi. Och samtidigt som jag börjat studera på allvar så är jag i full gång med att leta boende då mitt kontrakt går ut första november. Nio månader går fort, för fort. Jag älskar verkligen Uppsala, cykelstaden och dess storheten som gör att man är fri att engagera dig i vad man vill. Utbudet och lättillgängligheten att köpa och konsumera mer medvetna varor, alla aktiviteter som erbjuds. En storstad som tillhör lagom, men som vanligt med storstad och speciellt studentstäder, den totala bostadsbristen som gör det svårt att hitta en trygg stabil plats att kalla hem. Det fina, om man vill se det positivt, är att man ofta finner hopp hos den enskilda människan som öppnar upp sitt hem för studenter och andra bostadslösa när inte samhället gör det. Tack till er.