Jag har haft en konstig känsla hela veckan och inte kunnat tänka klart, Veckan har varit evighetslång. Jag har läst på diverse sidor för personligt ledarskap för att det brukar hjälpa. Men det nådde aldrig fram för att jag aldrig lät det göra det. Nu i efterhand slog det mig med samma kraft som det börjat göra den senaste tiden och den bästa lärdomen är som alltid: Problemen är inte själva problemet, utan problemet är hur vi ser på dem. Och: hur vi dömer andra människor speglar hur vi själva är.

Idag började jag känna mig tacksam. Tacksam för Uppsala, för mina nya fina vänner. För att jag vet att de (ni, om ni läser) ställer upp. Ni har inte samma argument eller tankar som mig och ibland är det jobbigt. Men ni får mig att inse andra saker: Om mig själv. Faktum är att ni har startat en markant utveckling som pågår inom mig som kommer gynna ut i något bra. Ni får mig att må bra. Ni finns där, ni lyssnar och jag får finnas i era liv. På riktigt. Ni får mig lycklig.

Tack till alla gamla vänner som jag vet finns där och tror på mig, Ni som bidragit till den person jag är idag. You know who you are.