Just nu vill jag, liksom alla andra, ha fler timmar på dygnet. Jag tror jag kommer få lite svårt att hinna med allt som jag åtagit mig på min normala dygnsrytm. Kanske jag får börja med den spännande effektiviseringen i vardagen. Planera bättre. Att göra något värdefullt varje minut. Som en kompromiss för alla sysslor som jag ska göras på en oföränderlig tid. Egentligen kan livet vara aningen skevt ibland då vi stressar, planerar framtiden, ältar gårdagen och alltför sällan njuter av nuets moment.

Min vecka kommer iaf se ut såhär (senast jag skrev en sådanhär var evigheter sedan, så your welcome very much):
Måndag - Heldag med kemi-föreläsningar och gym med vänner
Tisdag - Heldag med kemi, möte med Djurrättsalliansen
Onsdag - Utbildning i Stockholm med Unicef
Torsdag - Kemiföreläsningar, jobb
Fredag - Kemi
Lördag - Middag med vänner
Söndag - Jobb

Mellan varven ska jag även lösa kattosämja. För igår kom Charlie. Han tror att han är bossen här och skrämmer både Kalle och Melvin. Som konsekvens för detta hamnade han i slagsmål och har lite svårt att stödja på sitt ena ben...

Cause it shows me the beautiful side. And showing me that I can do exactly the same thing like everybody else.

Jag har haft en konstig känsla hela veckan och inte kunnat tänka klart, Veckan har varit evighetslång. Jag har läst på diverse sidor för personligt ledarskap för att det brukar hjälpa. Men det nådde aldrig fram för att jag aldrig lät det göra det. Nu i efterhand slog det mig med samma kraft som det börjat göra den senaste tiden och den bästa lärdomen är som alltid: Problemen är inte själva problemet, utan problemet är hur vi ser på dem. Och: hur vi dömer andra människor speglar hur vi själva är.

Idag började jag känna mig tacksam. Tacksam för Uppsala, för mina nya fina vänner. För att jag vet att de (ni, om ni läser) ställer upp. Ni har inte samma argument eller tankar som mig och ibland är det jobbigt. Men ni får mig att inse andra saker: Om mig själv. Faktum är att ni har startat en markant utveckling som pågår inom mig som kommer gynna ut i något bra. Ni får mig att må bra. Ni finns där, ni lyssnar och jag får finnas i era liv. På riktigt. Ni får mig lycklig.

Tack till alla gamla vänner som jag vet finns där och tror på mig, Ni som bidragit till den person jag är idag. You know who you are.

Livet är för jävla skört.

 

Älskade Snodden, även kallas Snodd, ska snart fylla fem. Idag visade det sig att bölden han hade var en tumör och på grund av dess placering blir det svårt att operera. Dendär jävla dagen då hela världen tycks rasera och du måste prestera och tänka klart i all frustration och ledsamhet har nått Snodden och mig, Snodden och familjen. För det är här våra vägar kan komma att skiljas. Helgen kan bli Snoddens sista dagar. Tusse och Snoddens sista dagar tillsammans. Och vi måste överväga om chansen med operationen är värd riskerna för hans välbefinnande.

 

 

Minst sagt ett händelserikt år. Den första halvan avslutade jag mina studier på komvux och fick möta fantastiska lärare som jag kommer ha svårt att glömma. De besvisade bland annat hur viktigt det är att brinna för sitt arbete och att rätt människa jobbar i rätt kategori. Jag minns att jag även signade upp som TV-nörd och följde alla möjliga program, vilket i och för sig var väldigt mysigt. 

 

Sommaren arbetade jag inom äldreomsorgen och fick se en annan, mer positiv, vinkel på hur man kan sköta de äldre. Hur flexibilitet i arbetet och schemalagd utevistelse är mer humant för de inneboende. De som inte har gjort något fel, bara inte kan bo på egenhand längre men som ofta behandlas som en belastningsvara för samhället med diverse indragningar.

Jag fick besked att jag kom in på Husdjursvetenskapsprogrammet på SLU. Programvalen har varierat men SLU har i flera år varit en dröm för mig. Etologi- och djurskyddsprogrammet har alltid stått som val och har numer blivit förstaval, en dröm. Jag har insett det faktum att det kanske aldrig kommer bli något sådant program för mig. Men jag har lärt mig att det finns andra vägar att arbeta för det man vill och att slutresultaten kan bli minst lika bra. SLU bidrar med mycket positivt men även en hel del negativa aspekter (i mina ögon). Det är ändå här jag på något vis känner att jag hör hemma.
 
För SLU formar mig med det jag vill ta till mig. De flesta föreläsningarna är så inriktade på allt positivt och utgår ifrån företagens fakta. Jag glömmer aldrig hur vi fick se en slaktkycklingsfilm från Kronfågeln i utbildningssyfte. Det är inte neutralt och vi kan aldrig bli neutrala i våra värderingar eller utbildningar, men vi kan i alla fall vara det mer eller mindre. Likaså kan aldrig vetenskapen bli neutral för våra värderingar finns där, den formar hur vi väljer att rikta in oss och vad vi kommer fram till för slutsats. Något alla som läser vetenskap borde vara medvetna om.

Jag försöker informera om det jag tror på, en bättre djurvälfärd, men har ofta ett starkt motstånd både från föreläsare och kursare. Dock ser jag skillnaden i små handlingar. Alla kan förändra och det är underbart, även om motständet är stort och något du bör ta med dig i år.

Sedan kommer de där föreläsningarna då allt är mitt i prick, då jag bara ryser av hur rätt det är. Hur föreläsaren ger den sanna bilden från båda sidor - djurätt och produktionssynpunkt. De andra föreläsningarna då vi pratar om allt positivt, hur vi kan förändra, hur vi är förändringen. Det är de ögonblicken jag tar till vara på mest och hämtar den största inspirationen. Och från de filosofiska föreläsningarna. Jag tycker om filosofin, den är bra för tänkandet.

Jag har fått så många olika synvinklar på djurhållning från olika personer, varit på studiebesök och gjort praktik på olika djurgårdar. Fått ta del av forskning. Jag har fått upp ögonen på så mycket jag kan tänka mig att arbeta med som bidrar med en förbättring för djuren. Jag har framförallt fått upp ett intresse för slaktkycklingarnas situation. 

 

Jag har träffat nya trevliga människor, fått trevliga bitches att umgås med. Haft mina två roligaste veckor som är svåra att slå; de så kallade Småttingveckorna. Blivit offer för bostadsbristen och bott i en frikyrka där jag blev rikssändning angående bostadsbristen. Jag har varit ärlig mot mig själv och mot andra, växt som person och utvecklats. Fått nya insikter om mig. Speciellt det senaste halvåret. Jag har upplevt massor ren lycka. Det finaste som finns.

 

Av 2012 tar vi med oss det bästa och gör ett förbannat bra 2013 med massor av erfarenheter, synvinklar, utveckling, förbättringar och lycka.