Det är inte varje dag man får äran att promenera över övergångsstället framför vår alldeles egna Oskarshamnskändis Håkan Juholt. Har säkert hänt tidigare men denna gång la jag iaf märke till det. 

Om en vecka påbörjas nytt äventyr, då blir jag SLU:are, och det var ju tänkt att jag även då skulle bli Uppsalabo men det visade sig att inte vara så lätt. Och när det gäller den fronten greppar jag varje halmstrå, mejlar frekvent hej vilt och låter hoppet brinna. För det är ju trots allt det sista som överger en. Jag kan väl medge att jag blir lite väl irriterad på mig själv när jag har för höga tankar över att det kommer lösa sig, vilket uppstår när en vänlig potentionell hyresvärd skriver något trevligt i form av att de tackar ja till mig men nej till mina katter... Annars ligger jag rätt nerpackad i soffan med en gnagande oro och enorm nervositet, världen har liksom stannat. Och det negativa med denna nervositet är att jag pendlar i vikt och börjat bli beroende av ägg. Förrutom tankarna om konsekvenserna av mitt studieval .

Och jag riktigt känner hur min pessimistiska sida genomsyrar ovanstående rader. Men jag kan faktiskt inte hjälpa det.