Varje dag är ni i mina tankar.
Jag får inte ut er ur mina huvuden.
Det är ännu så pass tidigt att jag inte kan tänka på allt positivt.
Det enda jag känner är ett stort hål, en stor sorg.
Ni var inte mina, men ni kändes som mina egna.
Vi hade ett speciellt band.
Faktum är att ni var de bästa katterna jag någonsin har känt.

När kvällen kryper sig på kommer ni alltid fram. Kanske inte konstigt med tanke på att jag är omringad av bilder av er och mängder med underbara minnen i hjärtat. Kvällen är ensam och jag får alltid tankarna åt er.

Idag åt jag marknadsgodis för första gången sen ni försvann och det slog mig då, att det är så jag alltid tänker med nått nytt; "Det är första gången sen Loppen och Erik avlivades". 

De senaste dagarna har jag alltid kunna hålla inne mina tårar, men idag bröt allt samman, igen. Och det lär inte vara sista. Jag tänkte på sista gången jag åt marknadsgodiset i somras, när Josefin och jag hade tältat. Sista gången jag åt godis med er på trappen.

Jag tänker på hela sommaren, hur jag kom till er nästan varje dag, åkte iväg och stannade hos er en stund innan jag åkte hem. Hur ni följde mig till bussen precis bakom staketet.  

I mina drömmar kelar jag med er - det är så verklighetstroget, när jag vaknar är det precis som jag gjort det.
Det låter knäppt, men jag tror att djur och människor faktiskt kan komma tillbaka rent själsigt när de vill, utan att vi märker det. Så kanske ni följer med mig i sommar till staketet när jag återigen väntar på bussen. Kanske ni hälsar på Sara och Kalle. Kanske ni berättar hur bra det är där ni är för era fd boendekamrater, kanske ni kommer och solar i skogen och på taken som förr.
 Eller kanske det bara är en önsketanke som jag har, för att lättare gå vidare.

Jag vill inte glömma er.

Jag vill bara sluta vara ledsen,
ledsen för att ni inte längre finns.

Vad händer efter liv?
Jag hara alltid funderat på det och jag har alltid trott att man kommer till en bra plats. Men efter att Erik och Loppen avlivades är jag inte så säker, jag vill vara säker. Jag vill veta att ni har det bra. Att ni alltid kommer att ha det bra. Jag hoppas verkligen att jag en dag kommer att få återträffa er.

Jag vill inte att vissa ska skona för sina misstag, för Erik, du var dum mot andra katter när du var yngre, men det kunde inte du veta, egentligen. Räknas det som att komma till "helvetet" som för människan?

Jag vill inte att man får ett nytt liv. Jag vill att ni alltid ska finnas kvar, som ni var, individer. Men var?

Det skulle underlätta så mycket att veta att ni har det bra. Jag menar tänk om ni inte ens är på samma ställe? Tänk om ni hadet det så mycket bätter i livet? Men alla ska dö och det måste finnas ett fint ställe att komma till. Det finns ju tom personer som har pratat med döda människor.

Ingen kan vara säker på vad som händer. Men efter döden måste ett fint liv väntas, eller hur?

För alla som tycker att allt detta låter konstigt och barnsligt, kan gå in och läsa på; http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/skamfyllt-att-sorja-lange-nar-husdjuret-dott_294764.svd

Det är sant, man har alltid skuld. Lät man de lida för mycket (Erik)? Gav man de inte tillräckligt med vård och därmed fick avsluta sitt liv tidigare (Loppen)?

En tanke som gnager i mig, är att jag kunde tagit hand om Loppen i min lägenhet efter operationen, då slapp han den kalla kylan som han förmodligen inte skulle klarat av med sin magra kropp. Allt detta om jag inte hade Kevin. Men jag tror inte att vi hade kommit på det i en sådan pressad situation. För den delen, så tror jag att Loppen fick det bäst såhär. Fick en sista sommar, slapp vintern, fick avlivas i sitt hem. Han var gammal och skulle kanske ha några år kvar, men med tanke på att han inte var så bra vän med Kalle och Sara så hade han nog känt sig ensam. Och att åka 8 mil i bil för att sedan vara inlåst i en lägenhet, det passar nog inte Loppen. Det skulle vara varmt och om han kom tillbaks till våren skulle det nog gå bra. Men jag tror att han skulle känna sig rätt ensam i lägenheten. Det var nog bäst så. För Loppen.
För Erik var det absolut det bästa alternativet.

Och nu kommer en ännu märkligare sak som snurrar i min hjärna; Tänk om Loppen och Erik blir avundsjuka för att jag har en katt i mitt hem och inte var utan och kunde hälsa på de oftare? Fast det vet säkert att jag tyckte om de mest. Sara och Kalle är inte redigt keltyperna, även om jag älskar de mycket också. Tänk om de tror att jag värdesätter andra katter mer och hellre lägger pengar på de? 

Eller så är de "stolta" över att jag hjälper andra utsatta katter, precis som jag hjälpte dem.

Den som läste allt detta kommer tycka att jag är en väldig konstig typ. Väldigt onormal. Jag tar det. I sorgen kan man bli knasig med världens onormalaste tankar. Och jag håller de i alla fall inte för mig själv. Så tänkt på det när någon säger nått.