Det börjar med intagning av kossor klockan fem. Sedan mjölkning, frukost, rutiner i grishuset. Rast, lunch i tre timmar, grishuset vid ett och mjölkning tre och utsläpp av korna. Sedan är allt klart mellan fem- halv sex.

Förr, i skolan, tyckte jag att det var kul att arbeta med kossor och grisar, då var det inte så tidspressat eftersom vi var så många fler. Efter tre dagar med jobb och verklighet vet jag att jag inte är rätt person anpassad för yrket. Jag kan inte arbeta så fort, så stressat och inte ta hänsyn till djurens behov. Då jag mjölkar får jag alltid stressa och känner en lätt irritationskänsla över korna. Men det är inte deras fel, det är mitt, jag blir stressad över att alla andra kan rutinerna, därmed jobba snabbt. Jag blir stressad av att jag känner en press över att jag måste göra nytta och inte sakta ner arbetet (vilket jag gör ändå). Men när man inte är van tar det längre tid, så är det bara.

Jag vill och kan inte se på när folk skriker åt, och slår på djuren. I produktionsbranschen finns ingen hänsyn till djuren, allt ska rulla på så snabbt som möjligt, djuren ska fungera som robotar, inte som levande varelser med egen vilja. Det är det som är problemet, djuren ger oss så mycket, ändå kan vi inte ge dem lite hänsyn. Människan är en grym varelse, egentligen.

Nu ska man ju inte dra alla bönder över en kam, jag vet att det finns en del underbara ställen, där djuren visas hänsyn och där det får ta den tid som det tar. Skolan är ju inte världens bästa ställe vid djurbehandling, så ska det inte vara, någonstans, absolut inte på en skola där man lär elever att arbeta med djuren och förmodligen ger en syn att se på produktionsdjuren. Jag ser själv hur jag har utvecklats, från att tycka synd och bry mig om djuren, till att fortfarande tycka syn om dem men inte bry mig så mycket. Det är skrämmande. Jag menar i början hatade jag att se döda grisar, nu, sorgligt nog har jag vant mig. Jag har vant mig att se sår på grisarna, att folk slår kossorna om de inte går eller reser sig tillräckligt snabbt. Jag tycker inte om det och anser att det är fel. Egentligen är det rätt plats att vara på att påverka, vilket jag försöker, men med misslyckade resultat. Just nu fokuserar jag istället på att göra nytta, att säga till när djuren inte har det bra, att arbeta snabbt och fokuserat och försöka ta hänsyn till djuren. Med stress är det svårt, men det ska inte få bort min känsla för att ta hänsyn till djuren, även om en bit har försvunnit ska jag inte låta all tas bort. I produktionsbranschen försvinner, sorgligt nog, känslan en del, man blir hårdare för att klara av arbetet. Sedan är det så lätt att blunda för problemet – bara gå hem eller kolla på nått djur som har det bra. Lantbruksjobbet har stigit mig över huvudet! Att hinna med allt har stigit mig över huvudet, jag hatar det, det är inte jag!

Om jag ska arbeta med djur i produktionsbranschen, vilket jag vill göra under ett tag, måste jag se till att komma på ett ställe där djuren ges hänsyn och där det är viktigare att djuren har det bra än att det går så snabbt som möjligt, tyvärr är det inte skolan. Just nu har lantbruksarbetet skrämt iväg mig. Jag har kommit in på en anställningsintervju i Vännäs men funderar att tacka nej. Lantbruksjobb är inte min framtid, visst, det skulle vara skönt att få in pengar under ett år istället för att plugga. Men eftersom djursjukvårdaryrket är min dröm ska jag satsa på det och ha ett någorlunda säkert kort att komma in på Skara. För den delen har jag eventuellt ett jobb som djurarbetare nu till hösten och får då hoppa av folkhögskolan.


Kossorna i Fallebo har det i alla fall bra - ute året om och inga slag. De lyssnar på ägarna, för de har en bra kontakt, så som det ska va!
Foto: Josefin