To live
Det kommer till en punkt då man inte orkar längre. När man motat in i en sten alltför länge att man helt enkelt inte orkar kämpa mer. Man tappar lusten och motivationen som gör att potentialen undangöms. Man har placerat sig själv i facket misslyckande och till och med blivit okej med det. Och det är det inte.Det jag trodde att jag kunde begrava utan att bearbeta är just det som påverkar mig varje dag, tar över, gör mig arg och besviken men även rädd för att bryta ihop om jag väl tar tag i det. Samtidigt som jag vet att det hämmar mig så mycket när det är ouppklarat. Världen snurrar runt mig och jag försöker hänga med, försöker upprätthålla den där glada fasaden som numera för ofta blivit mitt fake. Och det var först för ett par veckor sedan jag insåg att en paus är nödvändig. Att jag får finna tid att göra det jag vill. Att andas. Leva så att jag kan utvecklas. För jag har stora planer och jag ska uppfylla dem men på rätt sätt, på mitt sätt.
